– vem berättar historien när bilderna är tysta?
En svensk tiger och vår historia är lika skiftande som landet i övrigt. Var vi än börjar leta slingrar sig rötterna neråt, människor dyker upp och försvinner, samhällen förändras, kanske också språket.
I Norrbotten har vi meän kieli, vårt språk. Det som våra far- och morföräldrar tvingades sluta tala när de började skolan. Ett språk som är på väg att falla i glömska. Liksom de gamla ängarna och gårdarna, slyn tar över och vårt ursprung göms där under. Allt det som är så viktigt att komma ihåg.
Men letar du dig tillbaka i historien kan du plötsligt befinna dig på Carolina Rediviva, universitetsbiblioteket i Uppsala. Där kan du, efter att noggrant ha skrivit in dig i besöksboken, be om att få se Herman Lundborgs fotoalbum.
De är så prydliga och vackert inbundna. I spikrak skrift står det ”Blandbefolkning i Soppero och närliggande byar Jukkasjärvi socken” på ett försättsblad. De allvarliga porträtten är vackra i sin enkelhet. I början står namnen prydligt skrivna under bilderna tills de helt plötsligt byts ut mot siffror. Mina Pappila och Kalle Mämmi får behålla sina namn medan de tre skolflickorna med flätor blir ”2209”.
Rasbiologen Herman Lundborg ville rädda det svenska folket och gav sig ut för att mäta skallar, han var övertygad om att landets invånare kunde delas in i olika raser. Noggrant skrev han ner mått, gjorde tabeller och tog bilder, även helkroppsbilder där de porträtterade saknade kläder. Slutsatsen blev dock ingen men materialet följde med tillbaka till Uppsala och vidare ute i världen som förebild för Hitlers tredje rike.
Statens institut för rasbiologi upphörde år 1958 men det mesta av materialet finns kvar och är noga arkiverat. Fotografierna som togs utan medgivande och som hos många av de porträtterade orsakat skam är väl bevarade, om än i universitetsbibliotekets källare där dem tysta vill berätta sin historia.
