Ari Riabacke

I morgon kommer Ari "hem"

I morgon håller Ari Riabacke två föreläsningar i sin tidigare hemstad Norrköping. En stad som bara betyder mer och mer för varje år som går.

 

Ari Riabacke hälsar med en kram, han tycker handslag känns så distanserade. Det är tidig förmiddag men inne på restaurang Greta på Hötorget i Stockholm sjuder det av liv. Ari kommer direkt från gymmet, en av de få platser där han hinner vara själv. Det blir helt enkelt inte så mycket ensamtid när man har fru, fem barn och ett jobb som föreläsare och mentor.

 

– Jag tycker om lugn och tystnad, kanske är det för att jag växte upp som ensambarn. Vem hade trott att jag skulle bli fembarnsfar? Människorna planerar och Gud skrattar, säger Ari och ler.

 

Hans föräldrar är inte i livet i dag. Pappan tog livet av sig när Ari bara var tolv år gammal, mamman dog i en bilolycka när han var i trettioårsåldern.

– När man blir äldre börjar man söka sina rötter och i och med att mina föräldrar inte längre finns så har Norrköping blivit allt viktigare för mig. Det är där min historia finns.

 

Aris föräldrar kom från Finland till Norrköping under 1960-talet med den stora arbetskraftsinvandringen. Han växte upp som arbetarbarn i Marielund.

 

– Det var en mångkulturell miljö att växa upp i och jag har mycket att tacka den för, säger han.

 

Ari utstrålar stolthet över sin bakgrund som format honom till den han är i dag, den har gett honom en förståelse för andra människor och kulturer. Själv började han sin resa genom livet med finska som modersmål och har under vägen tagit sig till en doktorsexamen.

 

Ari återvänder gärna till Norrköping och tycker fortfarande att det känns som att komma hem, även om det var länge sedan han bodde där. Han har noga visat barnen sina gamla kvarter och vägen han fick gå ensam till förskolan.

 

– Mina föräldrar arbetade skift så de ställde klockan åt mig och sedan fick jag se till att göra frukost och ta mig till dagis själv, något som mina egna barn tyckte var hårresande.

 

I september förra året besökte han däremot staden på egen hand, då som föreläsare. Han bodde på ett mindre hotell mitt inne i stan och beslöt sig för att ta en springtur. Vägen bar upp till pappans grav på Matteus begravningsplats, där han tände ett ljus. Han fortsatte springa, vidare längs Strömmen mot Himmelstalund.

 

– Det var som att springa och öppna luckor, minnena bara forsade fram. Min egen historias vingslag var så närvarande, det var starkt, säger han.

 

Vissa av minnena delar han med sig av i föreläsningarna. För Ari har varit med om mycket, såväl gott som ont. Han har ensam rest världen runt, utbildat sig länge och väl på universitet och varit gift två gånger tidigare. Det första äktenskapet slutade i skilsmässa, ungefär samtidigt som hans mamma gick bort. Aris andra fru fick cancer och dog snart efter att de fått sitt andra gemensamma barn. År 2005 träffade han sedan sin tredje fru Mona som han i dag har två gemensamma barn med, samtidigt som de driver företaget Riabacke & Co tillsammans.

 

– Mina föreläsningar innehåller 95% annat än mina egna upplevelser men ibland tar jag med axplock, då färdas vi lite djupare, lite mer på riktigt.

 

Ari vill att lyssnarna ska bli upplyfta av hans föreläsningar, men samtidigt vill han provocera lite och få dem att tänka i nya banor. Givetvis får han respons på sitt jobb. Han har fått mail där en lyssnare tackat honom för att han hjälpt till att ”dra upp persiennerna och släppa in sol och kraft” i dennes liv. Men han ser också gärna att någon sätter lägsta betyg.

 

– Jag brukar säga att 'får jag ingen etta har jag inte dragit det långt nog'. Förhoppningsvis kanske den personen lär sig något i efterhand, ibland är man inte redo just där och då.

 

En sak som Ari själv har lärt sig av allt livet har fört med sig är att våga. För som han säger så är inte misslyckandet det värsta, det är att inte våga testa. Han själv är en känslostyrd person och ibland får hustrun Mona säga till honom att ”sitta still i båten” men ingen av dem ångrar beslutet att säga upp sig och starta eget, trots att de då hade fyra barn under tio år hemma.

 

– Det är viktigt att komma ihåg att beslut inte ska fattas baserat på rädslor och farhågor utan på drömmar och förhoppningar. Jag brukar säga att nio av tio farhågor ändå aldrig besannas, så vi ska inte springa omkring och vara så oroliga, säger Ari med ett lugnt leende.

 

TEXT OCH FOTO: EMMA-SOFIA OLSSON

Publicerat i Norrköpings Tidningar, 28 mars 2017.