Alfred Lasu - 100 år

Alfred Lasu har alltid trivs med livet i skogen

Det är mitten av oktober och regnet hänger i luften. Ännu är det plusgrader ute och i den lilla sjön nedanför Alfred Lasus gård i Vivungi simmar det fem gråa svanungar. Vintern är på väg. Och om en månad fyller Alfred 100 år.

– I dag börjar jag känna av lite, kanske är det åldern ändå, säger Alfred Lasu och förklarar att han låg och drog sig länge i sängen imorse och inte bara hoppade upp som han vanligtvis brukar göra – istället tog han sovmorgon till halv sju.

 

Varje morgon när Alfred stigit upp kokar han en panna kaffe. Sedan häller han upp det i den bronsfärgade termosen och ställer den på den lilla arbetsbänken till höger om spisen. Där står kaffet tills det dricks upp av Alfred själv eller av någon besökare – för är det någonstans man stannar och hälsar på i Vivungi så är det hos Alfred Lasu. De flesta känner honom, även i byarna runt omkring.

 

Vivungi är bästa stället

Alfred är född och uppvuxen Vivungi och har bott där hela livet, i alla fall om man bortser från några få tillfälliga bostadsorter för att arbetet så krävt.

– Det är det bästa för mig att bo här. Jag har varit i skogen så länge så då är det lika bra att vara här, berättar Alfred när han sitter vid köksbordet. Han har på sig en röd-blå-rutig skjorta och ett par gröna arbetsbyxor som är prydligt lappade strax ovanför det vänstra knäet.

Visst kan det bli ensamt i byn, som bara har ett tiotal invånare, men han tycker själv att det alltid finns något att göra när man har hus och gård. Dessutom är det alltid något av barnen eller barnbarnen som är lediga och då är de pigga på att komma ut till byn. Alfred berättar att just nu är barnbarnet David där.

– Han brukar komma och dricka kaffe med mig varje morgon vid tio. Idag har han inte kommit, han kanske också har tagit sovmorgon.

 

Spännande med höslåtter

När Alfred växte upp gjorde han det som äldst i en syskontrio. Mamman Ida hade två barn sedan tidigare med en man som senare sades ha åkt över Atlanten till Amerika. Efter det träffade hon Vilhelm och fick tre barn till; Alfred, Hjalmar och Maja.

Vilhelm arbetade med jordbruket de hade hemma på gården men var också säsongsarbetande i skogen och det var tillsammans med honom som Alfred fick följa med på höslåtter för första gången som nioåring.

– Det var så roligt, sedan var det ju spännande också att få ligga i tält över natten, berättar Alfred och skrattar lite. Och sedan dess har han alltså arbetat – bortsett från sex år i skola.

 

Gick till fots

– Det fanns skola här i Vivungi och jag fick se lärarinnan, men skolan togs bort och lärarinnan flyttade till Jukkasjärvi innan jag själv hann börja där, säger Alfred.

Istället fick han och den jämnåriga kamraten Albin Thornéus bege sig till fots mot Vittangi och dess skolhem för barn från byarna. I början längtade Alfred förstås hem, hemma hade de bara pratat finska och han kunde inte ett ord svenska. Som tur var hade de under de första åren en föreståndarinna som kunde finska, det underlättade mycket samtidigt som han blev bekant med barn från de andra byarna.

– Sedan blev det lite sämre när vi fick en annan föreståndarinna som inte tillät oss att prata finska, men det gick det också.

Alfred pratar stillsamt, funderar en stund efter varje fråga och svarar ödmjukt. Det finns inga stora gester men däremot ärlighet i vartenda ord.

Genom vardagsrumsfönstret syns plötsligt den gula postbilen, den stannar vid den blåa anslagstavlan och samlingen av brevlådor, sedan kör den vidare mot nya brevlådor och den allmänna vägens slut för att vända och åka vidare till andra byar.

Några minuter senare hörs en till bil, den stannar på gården och snart hörs steg på trappen och ytterdörren öppnas. En av Alfreds söner, Alf, som också bor i byn har för vana att titta in med posten och tidningen varje dag. Han slår sig ner på kökssoffan, pratar en stund och läser tidningen, sedan kilar han iväg mot sina sysslor.

 

Första jobbet – plocka sten

Alfred minns en gång när de som skolbarn gick längs landsvägen mot Vittangi som då höll på att byggas.

– De som arbetade med vägen gjorde allt för hand, skottkärrorna hade hjul av järn och var hemskt tunga. Det måste ha varit kring 1923 eller 1924 som vägarbetet började.

Senare, när skolåren var över och vägen var klar, säsongsarbetade Alfred för det som tidigare hette Vägverket. Det första jobbet han fick var att följa med väghyveln och plocka sten. Ordern från vägmästar-Johan lydde: ”är det kaffekoppsstorlek på stenarna får du plocka upp, är de mindre får de ligga kvar på vägen.”

Yrkeslivet började som sagt var tidigt och har gått i ett med bara en veckas arbetslöshet.

– Det var när jag jobbade för Domänverket i mitten av 1960-talet och det hade kommit närmare en och en halv meter snö, då blev jobbet stillastående en vecka och jag fick gå hemma.

 

Ekorrskinn och skogsarbete

Under sitt yrkesverksamma liv har Alfred plockat sten, prickat av gruslass, arbetat i timmerskogen med häst, räknat virke, skjutit ekorrar och arbetat på Securitas, bland annat.

Tanken var ett tag att börja i gruvan tillsammans med den yngre brodern Hjalmar och visst var han dit och tittade men det var ingenting för honom.

– Det droppade från taket och var så blött och fuktigt där i gruvan, nej det går inte tänkte jag, hellre blir det då skogen.

Och skogen blev det, så gott som trettio år som fastanställd och innan det säsongsarbete. Men vintern innan Alfred blev fastanställd på Domänverket jagade han ekorrar.

– De andra for till timmerskogen men jag tyckte jag fick ekorrarna så lätt att jag sa ”jag stannar här ett tag, jag kommer sedan”. Men inte kom jag sedan, jag jagade ekorrar, uttrar och rävar hela vintern och sedan skickade jag skinnen till Pälsnordiska i Stockholm.

Ett klokt ekonomiskt val skulle det visa sig, när våren kom hade Alfred nämligen tjänat nästan 2000 kronor mer än kamraterna som varit i timmerskogen. Det var mycket pengar i slutet av 1930-talet.

 

Familjen i bokhyllan

I den stora bokhyllan i vardagsrummet står det massor med fotografier, fler finns på väggarna. Bröllopsporträtt, studentporträtt, en ung flicka i konståkningsdräkt, en kille i hockeymundering, dopbilder och bebisporträtt tagna i studio. På hyllan längst ner finns också ett porträtt av hustrun Ella-Maria, samt en svartvit bild av Alfred och henne tillsammans där de båda ler.

– Vi träffades här i byn då Ella-Maria kom hit som piga från Tuolpukka, vi gifte oss 1940.

På julafton samma år fick de dottern Klara, efter henne fick de fem barn till. Tillsammans skaffade de också häst, kor, får och höns. Huset som Alfred bor i nu flyttade de in i år 1948.

– Vi fick ta ett lån på 19 100 kronor för att bygga huset, visst var vi rädda att vi inte skulle klara det men allt har gått.

Sedan år 1948 har huset byggts ut, jordbruket de hade har lagts ner och en hel del barnbarn och barnbarns barn har tillkommit. Dessvärre har inte hustrun Ella-Maria hunnit träffa de barnbarns barn som hittills fötts då hon, efter en tids sjukdom, gick bort år 2009.

 

Endagsjobb i Stockholm

De sista yrkesverksamma åren arbetade Alfred som väktare på Securitas gruvområdet i Svappavaara. Där också hustrun Ella-Maria hade anställning, de jobbade många gånger tillsammans.

– Vi arbetade alltid två och två, en som satt i kuren och en som gick rond, berättar Alfred.

Han minns en natt när han gick rond nere på kulsinterverket och påpekade för en ung kille som arbetade att han inte hade några hörselskydd, vilket han borde ha. Då svarade killen ”du har ju inte några själv”. Alfred hade också glömt dem. Nästa natt hade dock både han och killen kommit ihåg hörselskydden.

Med Securitas har Alfred dessutom fått prova på att arbeta i Stockholm.

– Chefen tyckte jag kunde prova, jag tänkte varför inte? Och så åkte jag dit och var där ett dygn.

Han fick gå tillsammans med en annan väktare, bland annat var de nere i tunnelbanesystemet. Det som Alfred tyckte var värst var att det fortfarande, mitt i natten, var så mycket folk på perrongerna. Visst lyssnade människorna på kollegan som sa att de skulle bege sig hemåt, eller i alla fall begav de sig bort från stationen. Men Stockholm var ingenting för Alfred, efter en dags arbete sa han ”jag vänder tillbaka” och åkte hem istället för att arbeta fler dagar i huvudstaden.

– Jag gillade inte Stockholm, det var bara sten på sten på sten. Hellre ville jag arbeta i Svappavaara.

Så blev det också – ända till pensionen år 1975.

 

Djurvännen Alfred

Det hörs ytterligare en bil på gården och dottern Klara, hennes sambo Pålle och hunden Sicko kommer in genom dörren. De tar kaffe från termosen och sätter sig vid köksbordet. Klara och Alfred pratar finska med varandra. Pålle, som inte kan finska, berättar att Alfred har försökt lära honom språket men säger skrattande att Alfred var tvungen att ge upp. Klara och Alfred stämmer in när de hör Pålles brusande skratt.

Mellan träden syns en av svanungarna i den delen av sjön som fortfarande har öppet vatten, Klara pekar mot den men Alfred ser den inte då synen blivit sämre.

– Hoppas bara den inte fryser fast, säger Alfred som minns hur han en vinter fick skjuta ihjäl en svan som frusit fast i isen och inte kunde räddas utan var dömd att svälta ihjäl.

Han berättar också att isen bär där nere på sjön, han har minsann testat tidigare.

– Men inte får du gå där, tänk om du går igenom! säger Klara lite oroligt.

– Nå, det är så grunt vatten, inte är det någon fara, svarar Alfred lugnt.

När Alfred gick i pension, eller tvångspensionerades som han själv uttrycker det då han absolut inte ville sluta, blev han först deppad.

– Sedan upptäckte jag att det var ju himla bra, det fanns ju hur mycket som helst att göra.

Han och Ella-Maria hade länge haft renar men som andra tagit hand om. Under Alfreds första vinter som pensionär kom en av deras vajor till gården tillsammans med sin kalv och han började mata dem. Efter det har det bara fortsatt. Idag börjar renarna komma till byn vid tiden då snön kommer. Alfred matar dem hela vintern, en gång på morgonen och en gång vid middagstid. Han pratar med dem och renarna är allt annat än skygga, de kommer oftast mot honom när han kommer med mathinkarna.

– Till sommaren släpper jag ut dem igen, nationaldagen brukar vara den dagen då jag gör det, berättar han.

 

Litteratur och älgjakt

Det är mycket jobb med att mata renarna två gånger om dagen och det är också en dyr hobby, som Alfred själv kallar det. Egentligen hade han tänkt göra sig av med dem i fjol men det avrådde sonen Jan-Erik.

– Han sa att gör jag det så blir det först soffan och sen kistan. Och visst är det bra att ha något att göra så jag beslöt mig för att behålla dem, säger Alfred som verkar vara allt annat än missnöjd med beslutet.

Ett annat intresse som Alfred haft, bortsett från renarna, är läsning. Han är en flitig besökare i bokbussen som kommer till byn med jämna mellanrum.

– Annelie som är bibliotekarie säger att jag snart läst hela biblioteket, men jag vet inte, troligen finns det ännu böcker jag inte läst, säger Alfred och ler.

Ytterligare ett intresse som har hängt med sedan barnsben är älgjakt. Som tolvåring fick Alfred vara med om sin första älgjakt och hans uppgift var att dreva med hunden.

– De första åren var vi bara fyra som jagade men sedan dess har det blivit fler och fler som gått med i jaktlaget.

Ett speciellt jaktminne är från när han var i artonårsåldern och satt på pass då hunden plötsligt drev en älg mot honom. Alfred minns att han stod bredvid en stor tall och plötsligt kom älgen brakandes ur skogen med hunden efter sig.

– Älgen kom så nära mig att jag nästan kunde röra den med geväret, jag behövde inte ens sikta, berättar han och ler vid minnet.

 

100 år – inte särskilt speciellt

Det är mindre än tio år sedan som Alfred slutade att jaga, när synen blev sämre kände han att det var dags att sluta.

– Jag ville inte vara med om att skadeskjuta något djur, därför kändes det bättre att lägga undan bössan.

Alfred tar fram dosan med lössnus och knådar en liten prilla mellan tummen och pekfingret. Han har snusat länge men idag tar han inte särskilt mycket åt gången.

– En dosa räcker i en vecka och tre dagar för mig, ungefär.

När det gäller den stundande 100-årsdagen går åsikterna lite isär mellan familjen och den blivande hundraåringen. Alfred undrar huruvida just den födelsedagen är så speciell.

– Men flickorna vill ha fest i Kuoksu helgen innan, så det blir väl så.

Som det är sagt är det hans barn och barnbarn som ordnar kalaset och hedersgästen själv behöver bara infinna sig.

– Men vi får väl se, kanske måste jag hjälpa till, säger Alfred med ett varmt leende och plirande ögon.

 

 

Fakta

Namn: Alfred Lasu

Ålder: 100 år den 16 november 2015.

Bor: Vivungi

Favoritmat: fisk och kött, helst älg men renkött går också bra.

Favoritbok: ”Tror det är bibeln, jag har läst den två gånger och den var så spännande så oj oj oj.”

Favoritdjur: alla djur

Bästa jakthunden: gråhunden Jack och blandrasen som barnen kallade för Kompis Brisse.

Det är viktigast för mig: ”Att få vara frisk, det är det jag skulle önska i alla fall.”

 

 

TEXT OCH FOTO: EMMA-SOFIA OLSSON

Publicerat i KirunaTidningen nr 9/2015.